Från Då till Nu

Jag vet inte vilken gång i raden det är jag påbörjar en blogg. En blogg i allmänhet, denna bloggen i synnerhet. För ca 10 år sedan bestämde jag mig för att lämna mitt dåvarande liv bakom mig för ett liv som backpacker. Jag bestämde mig också då för att påbörja mitt första, och egentligen enda seriösa bloggprojekt. Jag började då min resa med att flyga från landvetter flygplats, mellanlandade i stockholm och landade sedan i Moskva. Detta var starten på 5 intensiva år som backpacker. Jag ver hemma i Sverige flera vändor, jobbade ihop pengar och sedan begav mig ut på vägarna igen. Bloggprojektet varade kanske i ett halvår, tills att jag kom till Australien där den fick stå åt sidan för fest kvinnor och allehanda rusmedel. Detta är som sagt ungefär tio år sedan och med jämna mellanrum kommer folk fram till mig än idag och krediterar mig för de upplevelserna jag delade mad mig av, sättet jag gjorde det på och glädjen mitt skrivande skänkte deras liv där och då.

Av denna anledning har tanken på att faktiskt bedriva en blogg som leverne aldrig helt lämnat mig. Om man med någon av sina fåtal talanger har fått den stora äran att göra ett positivt avtryck i människors vardag är det något man vill fortsätta att göra. Dock har två stora problem satt käppar i hjulet för mig var gång jag har satt mig ner för att skriva. Det första och främsta har varit det liv jag har levat, där smaken för fest, kvinnor och allehanda rusmedel har dels varit en prominent faktor i mitt liv, vilket har varit något som jag inte har velat skylta allt för mycket med, främst av respekt för den äldre generationen i min släkt, som helt och fullt svalt den puritanska ståndpunkten; ’berusning, fest och tärning äro satans gärning.’  Då mitt liv till stor del har kretsat kring dess aktiviteter har det andra problemet gjort sig till känna; vad fan ska jag då skriva om?

När mina resor kom till vägs ände för ca 7 år sedan, detta något abrupt då min trolovade valde att satsa ett liv med en hosteldrivande surfare i El Salvador, var jag 30 år gammal. Jag var outbildad, hade knapphändig yrkeslivsverksamhet och var precis lika osugen på att jobba som jag var när jag var 20. Jag spenderade en sommar i en god väns lägenhet tillsammans med honom och mitt gamla garde. Nog för att vi hade roligt, men efter tre månader av sorgedränkande blev det för mycket för mig. Jag bestämde mig för att gå cold turkey med allt, flyttade in i en lägenhet i samma hus som min mor och styvfar bodde i, samt min halvbror och dennes sambo och försökte finna någon riktning i livet.

Jag landade ett jobb på en skola i Göteborg, där jag var med och startade en särskild undervisningsgrupp för lågstadieelever, och var plötstligt på den plats som jag hade rymt ifrån i 5 års tid. FAAAN!!

Kort efter uppbrottet med min trolovade befann jag mig på en bergsknalle vid Lago Atitlan, Guatemala, strax utanför en lite mayaby som har kommet till att bli ett högsäte för hippies, vid namn San Marcos, i vilken jag och kjolen hade spenderat några månader för spirituell och personlig utveckling. Av alla workshops som vi hade deltagit hörde  inte ’silent retreat’ till, så efter en intensiv vecka under vilken jag gjorde flertalet kambo ceremonier (då giftet från en amazonsk giftgroda appliceras på brännsår, gjorda i huden, med en kraftfull utrensning av kroppens toxiner till följd) bestämde jag mig för att spendera 5 dagar helt tyst. Då jag är en person som tenderar att dra saker till sin spets tänkte jag att det skulle vara en konstruktiv avrundning av dessa 5 dagar med en saftig laddning syra, och visst fan var det det.

Jag lyssnade på Led Zeppelin, Black Sabbath och Deep Purple i mina head phones och skrålade med till musiken så det ekade över hela Atitlan och fann mig själv att tänka; det är ju detta jag vill göra. Jag vill sjunga, jag vill spela, jag vill skapa; min väg är musiken.

När jag då väl satt mol allena i min 2a på Kjellbergsgatan så tog jag äntligen tjuren vid hornen och påbörjade den process som jag hela mitt liv trott skulle vara fruktlös; att lära mig musicera. Med en lånad elgitarr, ett till mig givet ljudkort och min yngre halvbrors gamla skolMacs Garrage Band började jag tragglandet. 30 minuter om dagen, utan undantag. Jag ’lånade’ en akustisk gitarr från musiksalen på skolan jag arbetade på och kunde sålunda sitta större delen av mina arbetsdagar och öva. Jag samlade ihop en brokig skara vänner, fixade replokal och startade ett band; stranded on earth, i vilket jag gick från gitarr till bas och slutligen trummor. Någon mästare blev jag aldrig på något och efter ett gig på sticky fingers i Göteborg så lade vi av olika anledningar ner bandet och sade upp replokalen.

Under denna period hade jag också träffat en ny kvinna, övertalat henne till att bli mor till vårt barn, anslutit mig till akademin som filosofstudent och när faktum löd att vi skulle bli föräldrar bestämde jag mig för att efter min kandidatexamen genast hoppa på en masterutbildning i vetenskapsteori och evidensbasering. Vi flyttade ifrån min tvåa till ett hus i Skene och tre veckor var ett av livets under oss givet. Om detta finns mycket att säga, men detta är varken en bäbisblogg eller portal för familjerådgivning.

Under alla de åren satt jag allt jämt och tragglade med både guran och sången. Hela tiden med målet att kunna livnära mig som musikkreatör, ’senast som 40åring. För drygt ett år sedan valde jag att pausa studierna, även detta var ett beslut som fattades på många grunder men som möjliggjorde för mig att jag kunde djupdyka i processen för musikproduktion. Jag fick den stora äran att spendera tid i en god väns studio och helt plötsligt kändes inte mina drömmar lika avlägsna längre. Jag köpte på mig allt mer musikutrustning och i våras började jag faktiskt kunna säga att jag kunde både sjunga och spela gitarr.

Ungefär samtidigt gick jag och modern till mitt barn skilda vägar och jag hamnade i en liten stuga i Svenljungas mörka skogar, på samma tomt som ett tvillingpar, där jag har spenderat hela sommaren, lyssnandes på deras allt jämt växande vinylsamling, plinkandes på min akustiska gitarr. Jag jobbade för deras farbror som äger gården där jag bodde och har slitit mig i håret hela jävla sommaren; vad ska jag göra, hur ska jag tjäna mitt uppehälle, varför är jag tillbaka på ruta ett? Frågor som har bollats med ett av teknikens under; ChatGPT.

Idéerna har avlöst varandra, mängden hårdvara för musikproduktion har ökat, gitarrspelandet och sjungandet har finslipats. Jag blev av med mitt körkort, vilket gjorde att jag inte kunde ta vid mina studier och begränsade mina möjligheter till att söka jobb. Framme vid dags dato känns det som om universum helt och fullt har begränsat mina möjligheter till att endast göra det jag faktiskt vill göra; skapa musik. Vilket gör att jag faktiskt helt plötsligt också har något att skriva om; hur kan man som en 37årig nysepparerad looser med ett växande belastningsregister och utan inkomst förverkliga sina drömmar? Hur kan jag bryta mig fri från mina egna bojor och förverkliga mig själv? Hur kan jag försörja mig på att skapa musik?